SORG ÖVER SORGEN

Idag var det en kvinna som föreläste om sitt konstnärskap i plugget. Hon fotade himlen, massor. Hon undrade om den förde oss samman över hela klotet, himlen är blå, överallt. Hon berättade att himlen betydde flera saker för henne, kommer inte ihåg om hon nämnde flera, i alla fall var en jag la på minnet. Hennes mamma hade gått bort när hon var 14 år och då hade hon spikat upp en skiva i ett träd och bara legat där en massa. Jag började nästan gråta för jag kände sorg över att jag inte tillät mig känna sorg när min pappa dog. Jag saknar honom väldigt mycket just nu, han behandlade alltid mig som en vuxen, på gott och ont, men jag hann inte bli vuxen innan han dog. Jag skötte allting runt hans död väldigt sakligt och kliniskt, prästen fick inte säga mer än nödvändigt på begravningen. Jag minns att jag frågade henne vad hon "måste" säga, säg bara det, inget annat, hon kände inte honom, allt annat var falskt. Jag valde bara en av låtarna som spelades i kyrkan, kroke - time (OBS titta inte på videon, lyssna bara), i slutet, efter en liten paus, ringer en väckarklocka, den pausen kändes som en timme, jag darrade och svettades och tänkte tusen tankar om hur alla i kyrkan skulle reagera. Den som skötte musiken hade nog inte blivit informerad om att spela hela låten så den tog slut innan väckarklockan ringde. Det hade varit det enda under hela begravningen som hade känts som min pappa. Ingen sa något, ingen spelade musik, trots att alla hans vänner var både språk- och musikbegåvningar, det var inte bara jag som inte ville ta i det med tång. Jag önskar att jag ordnat en sån där svulstig begravning som på film, blommor överallt och jag med svart spets draperad över huvudet.