Jag hitta den! JAG HITTA DEN! Jag sprang fram till den som man springer fram till en gammal vän. Jag låste det inbyggda låset och små sprang tillbaka skolan. Den stod parkerad kanske 500 meter därifrån. På vägen ringde jag mamma. Min lärare (the worlds most awesome?), hade utmärkta verktyg för ändamålet på plats. Nu började jag bli riktigt nervös och stressad för att personen som hade den i sin ägo nu skulle komma. Antagligen en grafittimålande man, för sadeln var höjd och hade fått silver spray stänk. Läraren hjälpte mig att klippa kedjan och jag kände mig som världens lyckligaste. Hur sjukt var det inte? Så sjukt!
När jag kom hem och såg att cykeln var borta kändes det som ett personligt nederlag. Som ett bevis på hur slarvig jag är med saker och pengar och personer. Jag tolkade cykelstölden symboliskt, symboliskt för hur mycket Göteborg suger, symboliskt för nu skulle jag och Loverboy aldrig cykla på matchande cyklar med likadana växelspakar. Och nu när cykeln kom tillbaka, vann jag allt det och lite till. Det kändes som om Gud och karma och den kosmiska rättvisan alla var på min sida.
Som om jag älskade den cykeln redan från början, hur mycket ska jag inte älska den nu?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar