BIKE

(VARNING: detta är en arrangerad bild, klädde upp mig, sminka, fixa frillan, släpa ut kamerastativet, var duktig bloggirl)

Jag har världens grymmaste cykel. Den är vit och rosa och skitsnabb. Den har bockstyre med blå/vitt mönster. När jag flyttade till Göteborg över sommaren var jag helt fixerad vi att jag skulle ha en cykel medan jag var här. Ingen jag kände hade en till övers, jag hitta ingen olåst, hittade en dumpad i helt ok skick, rusta upp den för 250, sadeln gick inte å sänka, var för hög för mina taxben.

Så var jag på loppisrunda på hisingen, där stod den, en sportig dam Creshent. Vacker som en hingst, vild som ett lejon och from som ett lamm. Jag hade ju redan min fula blåa herrcykel. Gick därifrån med en suck. När jag vaknade morgonen där på visste jag vad jag var tvungen att göra.

Det regnade hela förmiddagen, hoppades att det skulle regna klart, var stressad att den inte skulle finnas kvar, att någon annan skulle få spänstiga lår med henne. 500 spänn senare stod jag ute i regnet. På mig hade jag en orange quiltad barnjacka med hästemblem på armen. Den höll mig torr den första halvtimmen, sen var jag blöt in till bhn. Jag vet inte hur många kilometer det är från Hisingen till Järnbrott men det tog mig två timmar att gå. Jag kunde inte cykla för båda däcken var paj.

Hade hoppats på lite sympati, eller lite credd kanske, inne på cykelverkstan när jag klev in med genomblött hår och genomblöta kläder. "Du får väl inte cykla i mörkret i alla fall" sa den tjocka tanten apropå att baklyktan hängde och dinglade. "Nej då" sa jag. Haha va?

Min gamla cykel är en jättefin svart Creshent från 50talet, som jag ärvt av min far. Han brukade susa omkring på söders höjder med den, rak i ryggen och fokuserad blick, klädseln helt i svart som cykeln. Hur länge han haft den vet jag inte, men jag vet att den inte går att laga längre. Hon brukar säga ifrån när man trampar som hårdast i en uppförsbacke genom att släppa på allt motstånd i kedjan. Konsekvensen av detta är ett hårt slag med sadeln på blygdbenet.

Nu är den fina fina cykeln min och jag tar den överallt, skitfort. Ligger nästan ner när jag håller där framme på bockstyret, känner svenssons blickar. I natt plockade jag rosor som jag proppa ner i min rosa ryggsäck. De glittriga plastsandalerna på fötterna, beige nätstrumpor, rosa shorts, den orange jackan, gula och röda rosor på ryggen. Det satt en kille på pakethållaren när jag kom ner till Linnéplatsen, "hahaha av 17 cyklar sitter du på just hennes" skrocka hans kompisar, alla hade vita tröjor på sig, konstigt att jag inte kommenterade detta. Jag blev inte arg att han satt på min cykel, han satt ju på den för att den var finast.

9-5 har fått sin Skeppshult cykel av sin kille i födelsedagspresent, hon har målat den rosa själv. Visst är det kul och fint med killar som ger en grejer, inget fel med det. Oftast är livet inte så, man måste fixa sin cykel själv.

Jag kommer alltid känna mig som världens coolaste, starkaste, mest självständiga kvinna när jag tänker på min cykel, hon kommer alltid tänka på sin kille.